Har ni nångång kännt hur patetiskt allt kan kännas?

Jag lever ett patetiskt liv, dag efter dag går.

Men inget skiljer dom åt.

Visserligen kan de skilja sig mellan vardag- och helgdagar. Vardagarna börjar alltid med att min äckliga klocka ringer runt 6, varje dag snoozar jag fram till 6.30 och får skynda mig som fan.

Klockan 07.10 kommer bussen instannandes vid norrbottens maskinen. Bussen är full av samma folk som varje dag, samma tanter, samma gubbar, samma gamla klasskompisar, samma okända.

På vägen mot bussen ser jag samma kvinna som hämtar posten som aldrig ens kan offra sig att iaf lyfta upp handen lite, jag ser samma kvinna som är ute med hunden som varje dag.

Jag byter buss och den går först till Bergnäset där jag ser samma små barn som leker, samma kille som är på väg till skolan och alltid har emd sig sin hockeyklubba som han går och skjuter isklimpar med på vägen till skolan.

 Bussen går vidare sedan mot stan, jag hoppar av vid gymnasiebyn och alltid är de samma folk som går av där, även samma folk som alltid går av linje 14 bussen som kommer nån sekund före våran.

Jag ser hon med mörblå jackan, hon med dom fina skorna, hon med nästan inga kläder alls på sig och jag han med den roliga mössan som han på något konstigt sätt faktiskt ser ganska söt och oskyldig ut i.

Skolan går, jag sitter där.

Levande död.

Jag hör vad dom säger men ändå inte, de går in genom ena örat och ut genom det andra.

Jag sitter och drömmer mig bort, drömmer och tänker på dig, på mig, på er, på oss och på mitt patetiska liv.

Lärarna klagar på mig, gör si, gör så.

Jag får hem ig-varning efter ig-varning.

Men jag är levande död, jag är en zombie.

Jag hör vad dom säger men ändå inte, de går in genom ena örat och ut genom det andra.

Vissa dagar mår jag bra, vissa mår jag dåligt.

Vissa dagar skrattar jag åt allt, vissa klarar jag inte ens att lyfta minsta lilla på i alla fall ena mungipan.

Jag kan vara seriös, jag kan vara oseriös.

Jag kan vara glad, jag kan vara ledsen.

Jag kan vara arg, jag kan vara sur.

Jag kan vara rädd.

Jag är rädd, jag är rädd som fan.'

Vad döljer sig egentligen bakom mina stängda dörrar som jag inte vågat förmå mig att öppna än?

Jag vet inte om jag är redo att öppna dom dörrarna än.

Jag antar att jag kan sno rakt av Berny Pålssons ord för det här "emotionell cancer".

Det är just vad det är, det är de allt handlar om.

Sorgen tränger på bakom mina ögonlock och enda jag vill är att den emotionella cancern ska ta slut, försvinn från mig.

Kommer den vara för evigt?

Kommer den alltid finnas här hos mig?

Kommer den alltid göra mig rädd om nätterna?

 Snälla, låt mig bara vara ifred, onda sorg - Lämna mig ifred.