Det är väl dags för en ny sån här nu igen..

Jag har som vanligt inget av intresse att skriva om.

Det står helt still i min hjärna.

men ja..hm..

Nej, jag är lessen, de här går inte.

hejs.

Igår blev jag väckt av att det var en gubbe som hamrade och klampade runt på vårat tak.

Why?

Han kanske fixa något, jag blev rädd iaf.

Så är han här idag med och jag skulle hämta vatten nere i köket så jag stod där i köket och dansade för mig själv medan jag väntade på att vattnet skulle spolas kallt så sneglar jag lite omedvetet mon fönstret som är precis brevid mig och ser då att takgubben står och stirrar på mig från sin byggställning.

Han skakade bara på huvet och gick upp igen.

Han verkade tycka att det är något fel med en 15åring i en rosa pingvinpyjamas som står och dansar i köket klockan 12 på dagen.

Pfft, helt normalt ju.

Jag saknar Mario.
Alltså NES m. mario.

Mario 3, kan man annat än älska det? :)

Men började även tänka idag på att den snubben som uppfann mario måste ha varit rätt hög när han kom på det.

Jag menar, vilken normal människa skulle komma på att skapa ett tvspel med en rörmockare med musche som springer runt och fångar pengar + käkar svamp samtidigt som han sparkar skölpaddor? ehm jag menar..ja..

Aja, hur som helst tackar jag den, vem de än är, som kom på mario :D

Jag har börjat tänka på lite saker som jag gör, alltså vanor som jag gör omedvetet och nu när jag tänker på det inte kan sluta med.

Till exempel så varje gång min väckarklocka ringer så vaknar jag till typ samma sekund den börjar ringa och skriker ut "NEJ!" och slår av.

Det där jävla nej:et börjar störa mig nu.

Sen stör jag mig även på mig själv att jag alltid räknar allt, lampor, bussar, bilar, säten, godisar, tidningar, steg jag tar, knappar på jackor m.m, allt jag ser börjar jag räkna.

Även tuggor.

Och mer jag tänkt på på tal om tuggor så delar jag alltid upp min mat i tuggor, så att jag tex inte ska få slut kött före potatisen eller liknande xD

Jag är ganska konstigt tror jag.

En annan grej jag tänkt på som jag knappast tror jag är ensam om är att alltid när det ringer och man blir väckt så vågar man aldrigaldrigaldrig erkänna att man faktiskt sov?!

"hej oj sov du?"

"nejfan nejnej.."

även fast klockan är så där 3-4 på natten så nejnej.

och att jag även ibland kan börja gå så långt så jag ljuger och typ "aha..du låter så nyvaken bara" "jaa men jag börjar bli förkyld bara/lite krasslig/ont i halsen" aja ni förstår, hahaha.

Är jag ensam om att göra så? ^^

Annars har jag väl inte så mycket annat på hjärtat.

Förutom att jag verkligenverkligenverkligen vill att min pappa ska veta hur mycke jag älskar honom och hur mycket han betyder för mig.

Utan dig hade jag aldrig klarat mig när allt var som jobbigast.

Jag älskar dig och jag vet, att du alltid kommer finnas där för mig.

vad det än är och när det än är.

Tack.

Ha det bra där ute i världen nu, och btw, någon mer som ska på plannja på fredag eller nästa vecka nångång? säsongkort ftw <'3

Puss ;*

Nu var det ett tag sen jag skrev men, jag har haft anledning till det.

Saker händer, saker förändras helt enkelt.

Nu är jag sjuk, magsjuk har ju självklart som varenda jävla andra år åkt på vinterkräksjukan aaw puss på dig med livet! -.-

Jag spyr och äcklar mig samtidigt som jag inte har en jävla aning om vart du är, hur du mår eller vad du gör.

Egentligen liksom.

Så har det iofs varit i några år nu kanske 2 år ungefär men jag har ännu inte vant mig vid den tanken.

Inte riktigt, nej...

Jag har tråkigt och haft de hela helgen, just för att jag är sjuk alltså.

Jag har underhållit mig själv med att skicka sms till mig själv typ "hej tess vad gör du?" "nej inget jag är sjuk, självdå?" "ääh inget speciellt.." och sånt där meningslöst så nu har jag slut pengar på mobilen. :)

Sen har jag även spelat monopol med mig själv, jag var 2 olika gubbar och bytte bara plats när jag skulle vara den andra, så hade jag olika dialekter också.

Hej jag är normal!

Jag funderar förresten på att sluta blogga, just eftersom jag inte har något intressant att skriva om som jag trodde jag skulle ha, så ja..bara så ni vet. 

Nej nu ska jag gå och rota igenom gamla skivor, med gamla bilder för att skicka på framkallning.

Puss på er.

50nde inlägget. Hurray!

Jag sitter, som en äkta nörd på bibblo. Luleås stadsbibliotek.

Jag ser människor gå förbi mig, under, över, bakom, framför.

Men jag ser dom inte.

Jag ser bar tomma salar och ut på den kalla hamnen där himlen lyser rosa ovanför.

Jag ser en gammal tant.

Hon sitter mittemot mig.

Hon sitter och läser tidningen, så avslappnad.

Jag undrar vad som för henne hit.

Varför hon sitter just nu här och läser just den tidningen?

Är de lugnet som får henne att komma hit?

Är hon en snålkärring så hon orkar inte köpa tidningen?

Har hon bråkat med sin man och for hit?

Jag undrar hur hon agit sig hit också.

Buss, bil, flyg, tåg, taxi, cykel, gått.

Vart bor hon?

Berätta vart du kommer ifrån.

Min mun är bedövad, hela jävla kfäten är som borta.

Det är så illa så att jag inte kan prata, OCH jag känner inte om de rinner dreggel.

Skämmigt.

När jag öppnar munnen stannar en del av överläppen kvar så jag ser rolig ut.

Ha-ha.

Det är roligt.

Jag funderar starkt på att ta och ge mig själv en käftsmäll också.

Alltså bara för att se om det gör ont.

Men jag överväger att inte göra...iaf inte just nu när folk ser.

Beslutsångest.

Jag har 2 akutella alternativ, gå precis jävla nu till busstationen och åka hem med 15.10 bussen MEN behöva gå från e4an och hem = långt & jobbigt.

Jag kan även sitta här och nörda fram ill 16.30 då går de en buss som kör ända fram till gatan där jag bor.

Då behöver jag bara gå en bit.

Hur ska jag göra?

Finns massa saker jag vill göra här i KH (kulturens hus), alltså egentligen.

Jag funderar på tt gå och köpa en kopp te och bara sätta mig i en snurrfotölj och njuta, njuta av livet, staden och ja. vara nöjd för att vi har den möjligheten här i Sverige.

Jag funderar även på att gå ner och kolla på den akutella utställningen, kolla och fundera.

Tänka lite.

Jag fundera även på att gå ner till souvenirshoppen, på entreplanet för att se och kunna skratta åt vad företag egentligen gör för nå skit för att kunna sälja.

Muggar, kapsylöppnare, tröjor, vykort, älgar, skyltar, troll och stenar.

U name it.

Smart säger dom, patetiskt säger jag.

Min käft börjar släppa bedövningen nu.

Jag fick dubbel bedövning.

Jävla kärring.

Mina tandläkare var trevliga.

Dom pratade och frågad emig massa saker.

Dumb ass!

Hur fan tror dom att jag ska kunna svara på deras töntiga jävla frågor som "är de kallt ute?" men för fan, stick ut din långa jävla näsa genom fönstret, och vips så har du fåttr svar på de.

Dumjävlarna stoppar in en massa jävla verktyg, borrar, slemdammsugare, vattenpinne, tops, plastbrickor, slipare x2, och massa jävla fingrar och dom hänger över mig så att jag kan se in i deras jävla näsor, varenda jävla snorkåka och dom tycker jag ska ta och svara på massa frågor?!

"Är de kallt ute?" TA DIG I RÖVEN!

Olyckor händer hela tiden.

Bilolyckor.

Halka.

Aj.

Dom händer hela tiden.

Men känner man inte personen/personerna som är inblandade i de, struntar man i de.

Man kanske tar och pratar lite om de ifall de skulle vara en väldig tragisk olycka men annars, annars äre igenting för oss.

Så är vi svenskar.

Samma som att om vi går efter en väg och vi ser en mötande, som vi känner går vi så sakta som möjligt och tar så många omvägar som de behövs, för att inte behöva stöta på personen.

Hej Sverige.

Men ibland är de så att man känner personen slash personerna som det handlar om.

Ja, ibland är det så.

Nu är det så.

Jag orkar inte.

Hejdå.

Hej, nu sitter jag här. Som vanligt kanske man ska säga.

Jag försov mig imorse, ja visst. såklart. Men snart ska jag fara till skolan, börjar inte först 12.20 nästa lektion iaf.

Det är körigt nu här.

Massa uppgifter att göra.

3 läsloggar, en argumenterande novell PÅ ENGELSKA, läsa ut en bok på engelska, även skriva massa om boken för att kunna stå och prata för sisådär 15 stycken som jag aldrig kommer kunna klara, ska göra en pingvinbok klar, en jorunalistisk text, ett par sidor matte, energiläxa och reklam, information och shit frågor att svara på.

Sen har jag ju även varit smart nog att ta på mig en uppgfit att göra en affisch om ett evenemang åt SK, som ska vara klart innan fredag.

Ja ni, får se hur allt går nu.

Jag gör självklart samma misstag som jag gjort alla dessa år, och vilket också leder till att jag till slut går in i väggen och blir nån slags zombie, levande död.

Jag kände mig levande död inatt.

Jag försökte sova, men började gråta, jag grät och jag grät och trodde aldrig att tårarna skulle ta slut.

När kylan och framför allt mörkret tränger sig på börjar jag tänka på gamla saker, jag blir deprimerad.

Jag tänkte på min mamma, allt vi gjorde. Dels de goda stunderna med henne, som är få men dom finns och även de tråkiga stunderna som de är desto fler av. Men jag saknade dom ändå.

Jag saknade när hon klagade och skällde på mig, dag ut och dag in. Jag saknar de.

Jag tänkte även på min mormor, allt vi gjort.

Hon var som en kompis för mig.

ja de gånger hon var nykter alltså...

Vi lekte tsm.

En grej jag kommer ihåg så starkt är när jag var sjuk en gång och inte hade någon matlust min mamma sa bara att jag måste äta liksom, annars blir jag ännu sämre.

Men då kom min mormor till mig, vi lekte.

Vi lekte att vi var i spanien och åt på en fin resturang. Vi lekte hur vi kunde se ut genom fönstret solnedgången på den fina stranden, och se hur vågorna slog mot stenarna.

men egentligen var de snö, och en skottande pappa utanför fönstret men han fick föreställa en kamelman, ja en man som red på kamel. som gick där på stranden.

Vi turades om att leka servitris också..hon började vara och kom fram och strök mig på mitt hår och sa på brytning "du var aen mycketmycket fin flicka, mitt namn vara Rodigro, vad de får lov att vara?" och sa "si" lite då och då också..

Hon gav oss lite spagetti och köttförssås som vi lagat tsm innan..men som vi givetvis låssades vara annan mat, lyxigare mat..sen var de min tur att vara servitris när vi ville ha mer mat, sen kom jag tillbaka från "toan" som jag låssas vara på och hon sa "oj, nu missade du nått jenny, du skulle ha sett vilken snygg servitris de var..herregud, och ögonen på honom..ojoj" (ja vi bytte namn också, vi lekte att vi var andra).

Vi lekte även att istället för att jag satt där i alldeles för stora dunsockar, och en rosa pyjamas lekte vi att de var en finfin klänning med höa klackiskor till, jag fick självklart bestämma vad de var för kläder jag ahde på mig och vi spelade, hon spelade mest..

Det var en sån härlig tid, och jag längtar tillbaka så mycket.

Nu vet jag inte längre hur min mormor ser ut, vart hon bor, om hon fortfarande dricker, vem hon är.

jag vet inte de längre, även om de bara var ett par år sen så ja, jag vet inte.

Hon hör inte av sig längre,och inte jag till henne heller.

Jag tror hon är sur på mig, för att jag inte vill ha kontakt med min mamma som bara sårar mig, de är mest troligt de.

Nu gråter jag för mycke för att kunna se vad jag skriver, jag skriver nått gladare sen, behövde bara få ut mig lite.

hejdå.

Efter att jag för ett tag sen skrev att jag kanske skulle lägga upp min novell här som vi skrev i skolan så fick jag några önskningar på msn av några att jag skulle göra de nångång så ja, jag gör väl det.

Jag är inte alls särskilt nöjd med den men ja, och speciellt inte slutet jag fick skriva slutet på en dryg timme eller två så ja, klaga inte att de går lite fort där och ett allmänt dåligt slut.

Jaja, ge kritik.

 

Jag tog på mig mina urtvättade jeans och en nopprig svart tröja med silvertryck från Lindex, som en gång hade varit riktigt fin, och som jag själv hade arbetat ihop pengarna för på helger och vardagskvällar.

Jag avslutade påklädningsprocessen med att slänga ihop mitt långa, slitna hår i en snodd.

Där stod jag, med finnigt ansikte, slitna kläder, slitet hår och knappt några bröst.

Det var jag, Anna, Anna Svensson.

 

När jag kom ut ur mitt rum satt min mamma där i morgonrock och drack ett glas whiskey till frukost. Det var ingen ovanlig syn vid det här laget. Efter tio ensamma år tillsammans med henne visste jag varenda morgon vad som fruktade mig.

Jag visste hur det skulle lukta när jag gick ut från mitt rum och stängde dörren.

Stanken av bortglömda matrester från diskbänken, pizzan, som var sprängfylld med lök, från helgen, som nu låg och möglade bort i den proppfulla soppåsen.

Jag kände mig som den där pizzabiten.

Jag var fast på en mer eller mindre soptipp, där jag var dag förmultnade bort mer och mer.

Samtidigt som jag kände stanken av den gälla parfymen, som hon, med ett misslyckat försök, hade försökt att kväva den starka spritlukten med, som kom från den smutsiga mattan i vardagsrummet, från att när hon igår skrek på mig. Samtidigt som hon hade kastat det enda fina vinglaset vi hade kvar i golvet.

Hon hade slagit mig hårt på kinden och sagt till mig att var bäst för mig att de var sista gången jag kom för sent hem.

Jag hade varit på mitt kvällsjobb som jag hade fått på McDonald’s, det var inte särskilt bra betalt där, men det räckte för att försörja oss med lite mjölk och bröd. I alla fall någon gång i veckan.

 

Nu satt hon där med sin ljusrosa, vinfläckiga morgonrock, och rufsigt hår, med baksmälla och ångest. Jag tänkte den förbjudna tanken att det var rätt åt henne.

Skolan hade många gånger försökt få ut ur mig hur jag egentligen hade de hemma, och hur det kom sig att de aldrig fick tag i min mamma.

Oftast fick jag dra till med lögnen att hon var en väldigt upptagen kvinna, med nattjobb på teater, ja visst, det är sant, vartenda ord…

Jag undrade även varje gång över varför jag bara inte kunde säga sanningen, att jag har det för jävligt hemma och varje dag känns som om jag skulle vara instängd i Auschwitz. Att de aldrig fick tag i henne var för att hon troligtvis var ute med på en pub med en ny man varje natt eller var hemma, nerdrogad och äckligt full, medan jag jobbade för att få oss att överleva.

Men jag kunde inte säga det, hon var ju trots allt min egen mamma.

 

När jag hade städat undan de flesta ölburkarna och vinflaskorna och även några kanyler som jag hade hittat i toalettskåpet kunde jag äntligen stressa iväg till skolan. När jag kom fram stod Lina och väntade på mig vid skåpen. Lina hade varit min bästa vän sedan första dagen i sjuan, vi hade nyligen firat tre års vänskap, hon tyckte att vi kunde fira det hemma hos mig, eftersom hon faktiskt aldrig hade varit hemma hos mig.

Men jag stod på mig, och vi hamnade till slut ändå i Linas röda, lurviga soffa, i hennes tjejiga rum med rosa tapeter och matchande rosa och röda prydnader överallt. Allt passade så bra in där, jämfört med mitt eget rum. I mitt rum passade inte ens jag in.

-         Värst vad sen du är då, jag har ju stått här och väntat på dig.

-         Mm, det var trafikstockning på bron, ljög jag.

-         Jasså, ja det förklarar ju saken. Men kom nu, vi får tillbaka våra svenskaprov nu.

Mina betyg hade börjat dala neråt och jag visste att det även på det här provet skulle stå ”ej godkänd”, jag var van.

Mitt liv hade fått den stämpeln, hela jag. Det var som att de stod ”ej godkänd” i pannan på mig.

När jag satt där och sneglade på mitt prov, som jag just hade fått tillbaka, så kom det in en kvinna i vårt klassrum som jag inte hade sett förut.

Hon hade en grå kjol, med en matchande grå kavaj, och under det ett svart linne, och svarta högklackade skor som pricken över i: et.

Hon var smal och tanig, hennes ansikte var brunt och hon var ganska naturellt sminkat, med svart mascara, lite kajal och ett rött, väldigt diskret läppstift.

Alla satt tysta, precis som att alla bara väntade på att få besked om att de skulle dö, plötsligt öppnade hon den röda läppstiftfärgade munnen och sa;

 

–        Hej, ursäkta att jag stör när ni sitter här och jobbar så flitigt men jag undrar om det finns någon Anna här inne, Anna Svensson?

 

Alla kollade bak på mig där jag satt och skrev ”fuck you” på min bänk. Jag kollade på henne lite hastigt, hon log vänligt och kollade mig rakt i ögonen, jag reste mig upp och gick med henne i undran om vad hon ville mig. Hon tog in mig i det mysiga rummet som egentligen tillhörde kuratorn på skolan.

  

-         Du kan sätta dig där på stolen… Så Anna, jag heter Catarina och kommer ifrån socialen, jag tänkte bara att du och jag kanske kunde ta och prata lite, vad tror du om det?

-         Jag behöver varken din eller någon annans hjälp, jag vet vad ni är ute efter. Ni är ute efter att förstöra våran familj. Men jag har det bra, så är det okej om jag går nu? Jag har faktiskt viktigare saker för mig.

-    Men Anna… jag kan hjälpa dig.

 

Mer än så hann jag inte höra innan jag ställde mig upp, så hastigt så jag välte omkull stolen, och smällde igen dörren. Jag hörde hur hennes klickande, alldeles för höga, skor kom efter mig, och jag hörde hur hon ropade ”snälla Anna, vänta” men jag fortsatte gå. Tillslut kom hon ikapp mig.

     -     Anna vi kan inte tvinga dig till någonting, men du kan väl åtminstone tänka över det hela och ta det här kortet med mitt namn och telefonnummer på, om du skulle ändra dig, du kan ringa mig när som helst.

 

Jag tog det fula, gröna, visitkortet med en blå, alldeles för glad, katt på och knycklade ihop det i min hand, och stoppade argt ner det i min ficka.

 

När jag äntligen kom hem efter en tuff dag i skolan, och en ännu tuffare och stressigare dag på jobbet slängde jag av mig jackan och de varma, sköna vantarna som min mormor hade sytt till mig för två år sedan.

Jag hann inte gå längre än några meter så skymtade jag min mammas huvud på golvet i vardagsrummet, jag gick dit och böjde mig ner mot henne, och märkte efter någon minut att hon var medvetslös, precis som om hon vore död, stendöd.

Det låg ett par kanyler och en massa tomma spritflaskor bredvid henne på golvet, och även ett par blåa piller som jag inte visste vad det var, eller om hon över huvudtaget hade tagit utav de.

Det är i sådana lägen som det känns som om hjärtat stannar på en, allt man hör är sin egna puls i huvudet, som låter högre än ett helt dagis på lektimmarna.

Jag fick panik, jag visste inte vart jag skulle ta mig till. En del av mig tänkte att jag måste göra något, ringa ambulans eller vad som helst och en annan del av mig tänkte att nu skiter jag i det här och bara lämna henne där, men jag visste hur viktigt det var att komma in på magpumpning så fort som möjligt när man fått i sig för mycket.

 

Jag försökte ringa till SOS men mina fingrar darrade så mycket att det var svårt att pricka rätt, till slut lyckades jag slå rätt och en kvinna med väldigt gäll ton svarade.

Jag berättade vad som hänt och hon skulle skicka en ambulans på direkten.

Jag gick och satte mig i soffan och bara kollade på min mamma, min mamma som låg där och inte brydde sig ett skit om mig, eller någon annan än sig själv.

Jag bara satt så och kollade på henne, utan att göra en rörelse, en min, eller minsta lilla ljud, bara kollade.

 

Efter några minuter kom en full styrka från en ambulans inspringandes med bår i våran lägenhet.

En av ambulansmännen som för övrigt var ganska stilig med brunt, rätt snaggat hår och bruna ögon som påminde om en liten valps och i de orangea kläderna som lyste, och hade till och med lyst upp i den mörkaste natten, kom fram till mig och berättade ungefär vad som hänt, och vad de kommer att göra med henne.

Som om jag inte visste.

 

Så många gånger hon nu varit med om det där så vet jag vid det här laget hur allt går till.

Jag vet hur ömklig hon kommer att se ut när hon ligger där med kol runt hela munnen efter magpumpningen, och jag vet hur hon kommer att hålla min hand och säga ”aldrig mer Anna, aldrig mer”.

Den stilige ambulansmannen, som tydligen hette Patrik, frågade om jag ville följa med, eller om jag hade någon som kunde ta hand om mig tills tidigast imorgon, efter ”den lilla behandlingen”, som han föredrog att kalla det, var gjord.

Jag föredrog att kolla det tortyr.

Tortyr mot de anhöriga.

Jag ljög för den stilige mannen och sa att jag stannar hemma för min mormor kommer hit snart och tar hand om mig.

Han kollade på mig med sina hundvalps ögon, och frågade en sista gång om det verkligen är säkert att jag skulle klara mig.

Javisst, jag klarar mig utmärkt, helt perfekt…

 

Jag stod i köksfönstret och såg hur ambulansen for iväg med de blinkande ljusen på taket, och jag visste att det den här gången inte var någon helt okänd människa som var i den, utan min mamma som jag, på sätt och vis, precis hade räddat livet på.

 

Jag gick ifrån köket in till mitt rum, där det lyste ifrån min blåa fönsterlampa, vilket också var det enda ljuset.

Min stereo stod på med väldigt låg volym, jag hörde praktiskt taget ingenting. Men just nu behövde jag det där ljudet, det lilla surrandet, som sällskap.

Jag slängde mig ner på min säng, och grät oavbrutet i säkert en timme eller två.

Mina ögon gjorde ont, mitt huvud hade börjat värka och jag var så oerhört trött så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Jag gick ut till hallen för att hämta mina Alvedon som jag hade i min jackficka.

Jag stoppade ner handen i vänsterficka, där jag kände att det var en Alvedon löst, jag tog upp den men fick samtidigt med en lapp i handen.

Jag öppnade lappen och såg att det var Catarina, Catarina från socialens nummer. Jag stod länge och titta på den lilla blåa katten som log mot mig, samtidigt som jag svalde den vita lilla tabletten i hopp om att den skulle lösa alla mina problem.

Jag tvekade länge men till slut tog jag några steg åt vänster, mot telefonen och ringde numret som stod på kortet, jag slog numret och la på luren igen, så gjorde jag ett tiotal gånger till jag till slut bestämde mig för att jag verkligen skulle ringa, bara för att höra vad hon egentligen ville.

För jag visste ju att inget kunde göra det bättre… eller?

 

Hon svarade efter bara ett fåtal signaler med en mysig stämma på något vis, så sansad och lugn.

Jag började med att lite försiktigt berätta vad som hade hänt min mamma, allt från första steget när jag kom till lägenheten till nu när jag pratade med henne.

Efter ett tag brast jag ut i tårar och berättade hur less jag var, och att jag inte orkade ha det så här mera.

Jag berättade hur mycket jag hatar mig själv, min mamma, Lina, och ja till och med henne, Catarina. 

 

Nu sitter jag här på ett tåg, tre dagar efter kvällen min mamma for till akuten.

Jag är på väg mot Sundsvall, mot en ny familj, nytt liv, nytt jag.

En ny Anna Svensson.

  

Okej här kommer ännu en till klag-och-depp-inlägg. men jag är så otroligt jävla less nu.

Hur fan ska man orka?

Det jag vill ha just nu är ledigt imorrn, varm oboy, choklad (marabou, fyfan för mens, den gör så jag går upp i vikt!!), och en alexander. 

Aah dagen börjar med..eller egentligen börjar den med att jag vaknar upp klockan typ halv 5 på morron, och kan inte somna om trots att jag kan sova typ 2 timmar till men iaf och att efter jag gått cirka 5 steg utomhus att jag halkar och gör jordens jävla vurpa så mobilen och mp3n som jag höll i händerna precis då flög ur mina händer och ramla i snön, den djupa jävla snön som nyligt kommit.

Jag skadar min höger arm+handen och allmätn mörbultad när batteriluckan till mp3n mest troligt gått sönder, och hela mp3n vägrar starta, mobilen var cp ett tag men startade om sig till slut.

Jag gick vidare efter vägen, gråtandes.
Det bara rann tårar.

Bara för att jag var och är så jävla less och visste helt enkelt inte vart jag skulle ta vägen eller göra eller nått så de visade sig i tårar.

Tillslut kom jag fram och höll preciiiiis på att missa bussen, men hann precis.

Jag var kall och jävlig och har inte ens nu hunnit bli varm fast de var ett x antal timmar sedan nu.

Sen hade jag medieproduktion hela dagen, visar sig att jag ligger efter i allt vi skulle ha hunnit göra för att jag varit borta på torsdagar för mycke så jag fattar nada och fittpingvinjäveln kan dra åt helvete.

Sen var de lunch och jag var så jäävla sugen på brödet dom har där, och varit de hela dagen så kommer jag dit och visst brödet finns, dock inte nybakat som de brukar vara, men kanske 2-3 timmar gammalt men se på fan, smöret är slut.

Åt helvete med lunch.

Sen hade vi svenska, och jag hade längtat hela jävla dagen efter svenskan för att vi skulle se film, kommer dit "nej de blir inge film, de blir imorrn istället."

jaha tack för den din jävel. 

Sen gick jag och satte mig vid en dator för att skriva ut min novell som visst ska lämnas in idag och efter jag gjort alla ändringar lite hastigt åså så tror in förfan inte att jag trycker på skriva ut men den skrivs ut i personalet, nånstans. vet inte ens vart?! så måste göra om skiten och tror ni för fan inte jag trycker igen på skriv ut bara så den skrivs ut ännu en gång i personalrummet.

och då efter jag är klar, hämtat papper från rätta skrivaren så tror ni då för fan inte jag märker att "ops nu har jag missat bussen."

Bra där tess, bra! 

Japp, bara sitta här nu och vänta tills klockan blir 1630 och min buss går.

Jag slutade 1430.

Gud, vad fan har du emot mig?! 

Jag hatar InDesign.

Jag hatar pingviner.

Jag hatar medieproduktion.

Jag hatar morgon.

Jag hatar datorer.

Jag hatar google.

Jag hatar RixFM. 

Jag hatar gårdagen.

Jag hatar imorgon.

Jag hatar idag.

Jag hatar han.

Jag hatar hon.

Jag hatar den.

Jag hatar det.

Jag hatar oss.

Jag hatar dom.

Jag hatar livet.

Jag hatar allt.