50nde inlägget. Hurray!

Jag sitter, som en äkta nörd på bibblo. Luleås stadsbibliotek.

Jag ser människor gå förbi mig, under, över, bakom, framför.

Men jag ser dom inte.

Jag ser bar tomma salar och ut på den kalla hamnen där himlen lyser rosa ovanför.

Jag ser en gammal tant.

Hon sitter mittemot mig.

Hon sitter och läser tidningen, så avslappnad.

Jag undrar vad som för henne hit.

Varför hon sitter just nu här och läser just den tidningen?

Är de lugnet som får henne att komma hit?

Är hon en snålkärring så hon orkar inte köpa tidningen?

Har hon bråkat med sin man och for hit?

Jag undrar hur hon agit sig hit också.

Buss, bil, flyg, tåg, taxi, cykel, gått.

Vart bor hon?

Berätta vart du kommer ifrån.

Min mun är bedövad, hela jävla kfäten är som borta.

Det är så illa så att jag inte kan prata, OCH jag känner inte om de rinner dreggel.

Skämmigt.

När jag öppnar munnen stannar en del av överläppen kvar så jag ser rolig ut.

Ha-ha.

Det är roligt.

Jag funderar starkt på att ta och ge mig själv en käftsmäll också.

Alltså bara för att se om det gör ont.

Men jag överväger att inte göra...iaf inte just nu när folk ser.

Beslutsångest.

Jag har 2 akutella alternativ, gå precis jävla nu till busstationen och åka hem med 15.10 bussen MEN behöva gå från e4an och hem = långt & jobbigt.

Jag kan även sitta här och nörda fram ill 16.30 då går de en buss som kör ända fram till gatan där jag bor.

Då behöver jag bara gå en bit.

Hur ska jag göra?

Finns massa saker jag vill göra här i KH (kulturens hus), alltså egentligen.

Jag funderar på tt gå och köpa en kopp te och bara sätta mig i en snurrfotölj och njuta, njuta av livet, staden och ja. vara nöjd för att vi har den möjligheten här i Sverige.

Jag funderar även på att gå ner och kolla på den akutella utställningen, kolla och fundera.

Tänka lite.

Jag fundera även på att gå ner till souvenirshoppen, på entreplanet för att se och kunna skratta åt vad företag egentligen gör för nå skit för att kunna sälja.

Muggar, kapsylöppnare, tröjor, vykort, älgar, skyltar, troll och stenar.

U name it.

Smart säger dom, patetiskt säger jag.

Min käft börjar släppa bedövningen nu.

Jag fick dubbel bedövning.

Jävla kärring.

Mina tandläkare var trevliga.

Dom pratade och frågad emig massa saker.

Dumb ass!

Hur fan tror dom att jag ska kunna svara på deras töntiga jävla frågor som "är de kallt ute?" men för fan, stick ut din långa jävla näsa genom fönstret, och vips så har du fåttr svar på de.

Dumjävlarna stoppar in en massa jävla verktyg, borrar, slemdammsugare, vattenpinne, tops, plastbrickor, slipare x2, och massa jävla fingrar och dom hänger över mig så att jag kan se in i deras jävla näsor, varenda jävla snorkåka och dom tycker jag ska ta och svara på massa frågor?!

"Är de kallt ute?" TA DIG I RÖVEN!

Olyckor händer hela tiden.

Bilolyckor.

Halka.

Aj.

Dom händer hela tiden.

Men känner man inte personen/personerna som är inblandade i de, struntar man i de.

Man kanske tar och pratar lite om de ifall de skulle vara en väldig tragisk olycka men annars, annars äre igenting för oss.

Så är vi svenskar.

Samma som att om vi går efter en väg och vi ser en mötande, som vi känner går vi så sakta som möjligt och tar så många omvägar som de behövs, för att inte behöva stöta på personen.

Hej Sverige.

Men ibland är de så att man känner personen slash personerna som det handlar om.

Ja, ibland är det så.

Nu är det så.

Jag orkar inte.

Hejdå.