Efter att jag för ett tag sen skrev att jag kanske skulle lägga upp min novell här som vi skrev i skolan så fick jag några önskningar på msn av några att jag skulle göra de nångång så ja, jag gör väl det.

Jag är inte alls särskilt nöjd med den men ja, och speciellt inte slutet jag fick skriva slutet på en dryg timme eller två så ja, klaga inte att de går lite fort där och ett allmänt dåligt slut.

Jaja, ge kritik.

 

Jag tog på mig mina urtvättade jeans och en nopprig svart tröja med silvertryck från Lindex, som en gång hade varit riktigt fin, och som jag själv hade arbetat ihop pengarna för på helger och vardagskvällar.

Jag avslutade påklädningsprocessen med att slänga ihop mitt långa, slitna hår i en snodd.

Där stod jag, med finnigt ansikte, slitna kläder, slitet hår och knappt några bröst.

Det var jag, Anna, Anna Svensson.

 

När jag kom ut ur mitt rum satt min mamma där i morgonrock och drack ett glas whiskey till frukost. Det var ingen ovanlig syn vid det här laget. Efter tio ensamma år tillsammans med henne visste jag varenda morgon vad som fruktade mig.

Jag visste hur det skulle lukta när jag gick ut från mitt rum och stängde dörren.

Stanken av bortglömda matrester från diskbänken, pizzan, som var sprängfylld med lök, från helgen, som nu låg och möglade bort i den proppfulla soppåsen.

Jag kände mig som den där pizzabiten.

Jag var fast på en mer eller mindre soptipp, där jag var dag förmultnade bort mer och mer.

Samtidigt som jag kände stanken av den gälla parfymen, som hon, med ett misslyckat försök, hade försökt att kväva den starka spritlukten med, som kom från den smutsiga mattan i vardagsrummet, från att när hon igår skrek på mig. Samtidigt som hon hade kastat det enda fina vinglaset vi hade kvar i golvet.

Hon hade slagit mig hårt på kinden och sagt till mig att var bäst för mig att de var sista gången jag kom för sent hem.

Jag hade varit på mitt kvällsjobb som jag hade fått på McDonald’s, det var inte särskilt bra betalt där, men det räckte för att försörja oss med lite mjölk och bröd. I alla fall någon gång i veckan.

 

Nu satt hon där med sin ljusrosa, vinfläckiga morgonrock, och rufsigt hår, med baksmälla och ångest. Jag tänkte den förbjudna tanken att det var rätt åt henne.

Skolan hade många gånger försökt få ut ur mig hur jag egentligen hade de hemma, och hur det kom sig att de aldrig fick tag i min mamma.

Oftast fick jag dra till med lögnen att hon var en väldigt upptagen kvinna, med nattjobb på teater, ja visst, det är sant, vartenda ord…

Jag undrade även varje gång över varför jag bara inte kunde säga sanningen, att jag har det för jävligt hemma och varje dag känns som om jag skulle vara instängd i Auschwitz. Att de aldrig fick tag i henne var för att hon troligtvis var ute med på en pub med en ny man varje natt eller var hemma, nerdrogad och äckligt full, medan jag jobbade för att få oss att överleva.

Men jag kunde inte säga det, hon var ju trots allt min egen mamma.

 

När jag hade städat undan de flesta ölburkarna och vinflaskorna och även några kanyler som jag hade hittat i toalettskåpet kunde jag äntligen stressa iväg till skolan. När jag kom fram stod Lina och väntade på mig vid skåpen. Lina hade varit min bästa vän sedan första dagen i sjuan, vi hade nyligen firat tre års vänskap, hon tyckte att vi kunde fira det hemma hos mig, eftersom hon faktiskt aldrig hade varit hemma hos mig.

Men jag stod på mig, och vi hamnade till slut ändå i Linas röda, lurviga soffa, i hennes tjejiga rum med rosa tapeter och matchande rosa och röda prydnader överallt. Allt passade så bra in där, jämfört med mitt eget rum. I mitt rum passade inte ens jag in.

-         Värst vad sen du är då, jag har ju stått här och väntat på dig.

-         Mm, det var trafikstockning på bron, ljög jag.

-         Jasså, ja det förklarar ju saken. Men kom nu, vi får tillbaka våra svenskaprov nu.

Mina betyg hade börjat dala neråt och jag visste att det även på det här provet skulle stå ”ej godkänd”, jag var van.

Mitt liv hade fått den stämpeln, hela jag. Det var som att de stod ”ej godkänd” i pannan på mig.

När jag satt där och sneglade på mitt prov, som jag just hade fått tillbaka, så kom det in en kvinna i vårt klassrum som jag inte hade sett förut.

Hon hade en grå kjol, med en matchande grå kavaj, och under det ett svart linne, och svarta högklackade skor som pricken över i: et.

Hon var smal och tanig, hennes ansikte var brunt och hon var ganska naturellt sminkat, med svart mascara, lite kajal och ett rött, väldigt diskret läppstift.

Alla satt tysta, precis som att alla bara väntade på att få besked om att de skulle dö, plötsligt öppnade hon den röda läppstiftfärgade munnen och sa;

 

–        Hej, ursäkta att jag stör när ni sitter här och jobbar så flitigt men jag undrar om det finns någon Anna här inne, Anna Svensson?

 

Alla kollade bak på mig där jag satt och skrev ”fuck you” på min bänk. Jag kollade på henne lite hastigt, hon log vänligt och kollade mig rakt i ögonen, jag reste mig upp och gick med henne i undran om vad hon ville mig. Hon tog in mig i det mysiga rummet som egentligen tillhörde kuratorn på skolan.

  

-         Du kan sätta dig där på stolen… Så Anna, jag heter Catarina och kommer ifrån socialen, jag tänkte bara att du och jag kanske kunde ta och prata lite, vad tror du om det?

-         Jag behöver varken din eller någon annans hjälp, jag vet vad ni är ute efter. Ni är ute efter att förstöra våran familj. Men jag har det bra, så är det okej om jag går nu? Jag har faktiskt viktigare saker för mig.

-    Men Anna… jag kan hjälpa dig.

 

Mer än så hann jag inte höra innan jag ställde mig upp, så hastigt så jag välte omkull stolen, och smällde igen dörren. Jag hörde hur hennes klickande, alldeles för höga, skor kom efter mig, och jag hörde hur hon ropade ”snälla Anna, vänta” men jag fortsatte gå. Tillslut kom hon ikapp mig.

     -     Anna vi kan inte tvinga dig till någonting, men du kan väl åtminstone tänka över det hela och ta det här kortet med mitt namn och telefonnummer på, om du skulle ändra dig, du kan ringa mig när som helst.

 

Jag tog det fula, gröna, visitkortet med en blå, alldeles för glad, katt på och knycklade ihop det i min hand, och stoppade argt ner det i min ficka.

 

När jag äntligen kom hem efter en tuff dag i skolan, och en ännu tuffare och stressigare dag på jobbet slängde jag av mig jackan och de varma, sköna vantarna som min mormor hade sytt till mig för två år sedan.

Jag hann inte gå längre än några meter så skymtade jag min mammas huvud på golvet i vardagsrummet, jag gick dit och böjde mig ner mot henne, och märkte efter någon minut att hon var medvetslös, precis som om hon vore död, stendöd.

Det låg ett par kanyler och en massa tomma spritflaskor bredvid henne på golvet, och även ett par blåa piller som jag inte visste vad det var, eller om hon över huvudtaget hade tagit utav de.

Det är i sådana lägen som det känns som om hjärtat stannar på en, allt man hör är sin egna puls i huvudet, som låter högre än ett helt dagis på lektimmarna.

Jag fick panik, jag visste inte vart jag skulle ta mig till. En del av mig tänkte att jag måste göra något, ringa ambulans eller vad som helst och en annan del av mig tänkte att nu skiter jag i det här och bara lämna henne där, men jag visste hur viktigt det var att komma in på magpumpning så fort som möjligt när man fått i sig för mycket.

 

Jag försökte ringa till SOS men mina fingrar darrade så mycket att det var svårt att pricka rätt, till slut lyckades jag slå rätt och en kvinna med väldigt gäll ton svarade.

Jag berättade vad som hänt och hon skulle skicka en ambulans på direkten.

Jag gick och satte mig i soffan och bara kollade på min mamma, min mamma som låg där och inte brydde sig ett skit om mig, eller någon annan än sig själv.

Jag bara satt så och kollade på henne, utan att göra en rörelse, en min, eller minsta lilla ljud, bara kollade.

 

Efter några minuter kom en full styrka från en ambulans inspringandes med bår i våran lägenhet.

En av ambulansmännen som för övrigt var ganska stilig med brunt, rätt snaggat hår och bruna ögon som påminde om en liten valps och i de orangea kläderna som lyste, och hade till och med lyst upp i den mörkaste natten, kom fram till mig och berättade ungefär vad som hänt, och vad de kommer att göra med henne.

Som om jag inte visste.

 

Så många gånger hon nu varit med om det där så vet jag vid det här laget hur allt går till.

Jag vet hur ömklig hon kommer att se ut när hon ligger där med kol runt hela munnen efter magpumpningen, och jag vet hur hon kommer att hålla min hand och säga ”aldrig mer Anna, aldrig mer”.

Den stilige ambulansmannen, som tydligen hette Patrik, frågade om jag ville följa med, eller om jag hade någon som kunde ta hand om mig tills tidigast imorgon, efter ”den lilla behandlingen”, som han föredrog att kalla det, var gjord.

Jag föredrog att kolla det tortyr.

Tortyr mot de anhöriga.

Jag ljög för den stilige mannen och sa att jag stannar hemma för min mormor kommer hit snart och tar hand om mig.

Han kollade på mig med sina hundvalps ögon, och frågade en sista gång om det verkligen är säkert att jag skulle klara mig.

Javisst, jag klarar mig utmärkt, helt perfekt…

 

Jag stod i köksfönstret och såg hur ambulansen for iväg med de blinkande ljusen på taket, och jag visste att det den här gången inte var någon helt okänd människa som var i den, utan min mamma som jag, på sätt och vis, precis hade räddat livet på.

 

Jag gick ifrån köket in till mitt rum, där det lyste ifrån min blåa fönsterlampa, vilket också var det enda ljuset.

Min stereo stod på med väldigt låg volym, jag hörde praktiskt taget ingenting. Men just nu behövde jag det där ljudet, det lilla surrandet, som sällskap.

Jag slängde mig ner på min säng, och grät oavbrutet i säkert en timme eller två.

Mina ögon gjorde ont, mitt huvud hade börjat värka och jag var så oerhört trött så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Jag gick ut till hallen för att hämta mina Alvedon som jag hade i min jackficka.

Jag stoppade ner handen i vänsterficka, där jag kände att det var en Alvedon löst, jag tog upp den men fick samtidigt med en lapp i handen.

Jag öppnade lappen och såg att det var Catarina, Catarina från socialens nummer. Jag stod länge och titta på den lilla blåa katten som log mot mig, samtidigt som jag svalde den vita lilla tabletten i hopp om att den skulle lösa alla mina problem.

Jag tvekade länge men till slut tog jag några steg åt vänster, mot telefonen och ringde numret som stod på kortet, jag slog numret och la på luren igen, så gjorde jag ett tiotal gånger till jag till slut bestämde mig för att jag verkligen skulle ringa, bara för att höra vad hon egentligen ville.

För jag visste ju att inget kunde göra det bättre… eller?

 

Hon svarade efter bara ett fåtal signaler med en mysig stämma på något vis, så sansad och lugn.

Jag började med att lite försiktigt berätta vad som hade hänt min mamma, allt från första steget när jag kom till lägenheten till nu när jag pratade med henne.

Efter ett tag brast jag ut i tårar och berättade hur less jag var, och att jag inte orkade ha det så här mera.

Jag berättade hur mycket jag hatar mig själv, min mamma, Lina, och ja till och med henne, Catarina. 

 

Nu sitter jag här på ett tåg, tre dagar efter kvällen min mamma for till akuten.

Jag är på väg mot Sundsvall, mot en ny familj, nytt liv, nytt jag.

En ny Anna Svensson.