Mitt 40ende inlägg.

Flitigt värre av mig, dock är ju cirka säkert 99,9% av de bara ointressant strunt men, nu är de så.

Sprang nyss runt och leta i panik, runt hela huset, både här uppe och där nere efter min kära mobil som jag varken hört eller sett av på ett tag.

Den var i väskan, väskan som jag alltid använder, och som jag alltid har mobilen i.

Smaaart Tess, smart.

Så nu fick jag springa väldigt mycke, och framför allt väldigt mycke för att ha varit i onödan.

Men, man ska inte klaga.

Okey, lite oldstyle varning på den där meningen men jag menar..hm..enkelt sagt, de hade kunnat vara värre.

Vad som än händer dig så kan jag lova dig till 99,9% att de tammefan kan bli värre, även om det inte känns så.

Grejen är bara om man ska anävnda de som en uppmuntrande grej, hm nej. Jag tror inte de.

Liksom kommer någon och säger att dom inte mår bra och inte vet hur dom ska klara de här ba "hmm..men du..ta de lungt bara..de kan och kommer mest troligt bli värre ändå" ehm, lugnande eller?

 Nej kanske inte. Men iaf, jag tror ni förstår poängen med de här..ta vara på de man har, gör de man kan.

Sluta vara så jävla avundsjuk på allt och alla, de tycker jag vi framför allt svenskar är hemska med.

och sen sist men inte minst, sluta klaga så jävla mycke över småsaker!

Idag gick jag i min egen lilla värld till bussen, solen sken, grannarna hälsade, och jag lyssna på mina favvolåtar högt på min mobil.

Jag gick där lungt och stilla och log åt allt fast jag visste att jag ahde en knappt 10 minuter på mig och egentligen borde typ springa.

Men se på tusan, nå hann jag ändå med bussen.

Kom tillåme 2-3 minuter innan den kom.

Men när jag gick där efter vägen och visste att jag mest troligt skulle missa den men ändå var lika glad så tänkte jag tanken på att chansa på att gå över åkern skulle kunna bli en genväg, jag visste ju inte. Kunde vara skyahögt gräs, sunkmark, men hade jag varit stressad hade jag nog gett de ett försök.

Varför är vi människor så, vi föröker alltid ta, eller åtminstonde se en genväg för att komma undan de svåra och hårda, men som vi vet att vi faktiskt klarar, no matter what.

Bara att vi inte orkar klara de? 

Jag tycker de är fegt av oss.

Det jag vill säga är att ta den lite längre, lite hårdare vägen i alla fall, du kanske kommer klara de lite senare än genvägen, men desto starkare istället.

Och kom ihåg min tumregel, genvägar blir oftast senvägar.

Sen om de beror att de faktiskt är så ellerför att jag inte har nått lokalsinne men ändå vill vara ut i de minsta jävligt slö, de hör inte hit...

Idag var min vän Linnea här, vi hade lite makeover och såg på film.

Det var mysigt.

Sen låg vi även i min garderob och pratade gamla minnen vi kom ihåg.

Så som hårfärgningar man gjort, första gången man gick på stan med bara kompisar, julshoppingar sen förr.

Och de som ständigt kommer upp när jag tänker på gamla minnen är min kompis vivvi.

Jag saknar henne nått enormt mycke.

Hon och hennes fmailj var som min andra familj.

Bara känslan av att få sitta där och äta hennes mammas jättegoda pannkakor samtidigt som man spelar kort på kvällen.

Som en familj, gemenskap, skratt och mysfaktor på hög nivå.

Som jag visste, eller kanske inte visste då för jag var ju kanske bara en sisådär 7-8 år men som jag iaf vet nu är ju att jag aldrig kunnat få de lilla hemma hos mig i dåläget, nu hade jag kunnat få de med pappa.

Men med både min mamma och pappa? nej.

Inte en chans.

de hade slutat med att min moder hade blivit sur på mig av nån anledning.

Jag vill hur som helst bara nu, typ 6-7 år senare säga tack famljen V, ni har betytt oerhört mycke för mig.

Och speciellt tack till vivvi, och du, jag kommer aldrig sluta leta den 7e nyckeln. ;)

Nu går jag och sover.

Puss.