Jag tror jag skulle skriva 16 där som rubrik, kan vara 15 också?

Aja, ni lär väl märka om sifferordningen blivit fel nu...

Hur som helst så när jag skulle skriva de där så började jag tänka när de är liksom "16" eller "15" eller vad fan som helst som är tvåsiffrigt, räknas de då som siffror eller en siffra? :s

Hmpfh, om någon vet så säg mig...

Nu vecka 49-51 så blir de i alla fall APU med skolan och till på onsdag ska jag ha i alla fall ha sökt, behöver alltså inte ha hunnit hitta någon utan bara sökt någon plats men de står still i min hjärna.

Ska höra med Åhlens imorrn i alla fall, om jag vågar vill säga.

Jag är så jävla feg när de gäller sånt där så jag har sån jävla lust att bara säga till lärarna att jag varit fruktansvärt sjuk så jag inte ens klarat av att söka APU-plats så dom får fixa ett skarp projekt till mig istället.

Baah.

Jag vill inte vara feg, jag vill vara modig.

Jag vill kunna ringa till folk jag aldrig pratat tidigare med, den stora frågan är ju hur fan de kommer gå för mig när jag blir liksom vuxen och flyttar hemifrån?

Liksom be daddie ringa till typ försäkringskassan eller något åt mig kanske inte funkar då? ;p

Idag hade vi medieproduktion hela dagen i skolan, de är faktiskt nästan lite smått roligt.

Och nu bara så där på tal om ingenting känns de som om jag byter ämne väldigt mycke och väldigt hastigt?

Jaja ni får tåla de jag har för mycke att berätta just nu fast jag har inget vettigt att säga så om ni vill höra nått vettigt - Leta upp en annan blogg!

Men ja i alla fall vart var jag? ja just ja...medieproduktionen...jo så då ska vi skriva en journalistisk text..vi intervjuvar en i klassen, 2 & 2, och frågar massa frågor som man hittar på sen skriver en löpande (och väldigt ljugande) text om de.

Jag jobbar med Emelie.

Hon frågade mig en massa frågor bland annat frågade hon mig vad som varit ett mycket speciellt ögonblick för mig i mitt liv, antingen liksom jobbigt eller något kul.

Jag tänkte länge på den frågan och till slut tänkte ta jesper, för de tog hårt i mig när han gick bort men de skulle bli sorgligt och jag skulle börja gråta så jag tänkte istället att jag tar något positivt så jag började tänka igenom ska jag ta LK, någon konsert, rix fm, sopperoresan, någon högtid?

Men sen tänkte jag efter riktigt ordenligt och kom på att de faktiskt finns ett sammanfattande namn för de och de är Linnea!

Det är med hon jag gör allt kul, så de fick bli första gången jag träffade linnea (och nu vet jag att linnea kommer rätta mig så bäst jag lägger till att jag menar inte första ågngen vi pratade för de var genom Cicci utan jag tänker första gången vi liksom var med varann, i en garderob med Kristine när vi lekte.)

Jag kommer i alla fall ihåg de som om de vore igår.

Jag erkänner att jag har sämst minne men de är något jag faktiskt kommer ihåg.

Och allt kommer komma ihåg.

Det är ett väldigt speciellt ögonblick för mig helt enkelt.

Visst det var kanske inte de just då när jag stod där i garderoben och slog linnea med en pappersrulle i skallen för att kolla om de gjorde ont men så här i efterhand så är de det bästa som någonsin hänt mig.

Sen efter de kom det en annan fråga "Vem betyder mest för dig i ditt liv?" Jag skulle välja en, endast en så jag tänkte ta Zeke bara för att neutralisera mitt val, mina tankar och så, men tänkte sedan att de kan ju vara en fördel att ta en människa i alla fall så då blev de "Linnea, helt klart." sa jag med väldigt säker röst sen tänkte jag efter och utan att tänka på de la jag till "och pappa..." och vakna till precis och tänkte "oj sa jag de där", och med det där menar jag inte att de skulle vara helt konstigt att min pappa betyder mycke för mig, för de gör han men jag var inte medveten om att jag sa det, det var det som var poängen.

Att det var lite smått läskigt liksom...

Men jag sa de i alla fall och självklart blev det följdfrågor på de, hon visste redan varför linnea var en sådan viktig person, att hon var min bästa vän och ställt och ställer upp i vått och torrt, men att mitt i allt Linnea-snack så ploppade daddie upp blev hon lite fundersam över hon frågade mig vad de är som gör honom så speciell, varför betyder han så mycke för mig? och jag sa att han alltid funnits, alltid finns och allt kommer finnas där för mig, vad det än är och det är så skönt att veta att vad fan som än händer vet jag att han kommer stå där och ta fast mig om/när jag faller...No matter what!

Hon skrev ner de med ett "okej" och mitt undermedvetna la även till "han är mer som en kompis för mig än en pappa..." min hjärna bara sa de, och självklart kom de från hjärtat också, få inga konstiga tankar nu, men det är bara det att jag aldrig sett det på det sättet faktiskt.

Hon lät förvånad, antagligen över att jag måste vara den första 15-åringen hon hört som säger att hon har sin pappa som en väldigt bra kompis istället för en förälder och hon sa "Så du kan prata om allt med honom då eller?" och jag tänkte efter ett tag och sa "Ja... Ja de kan jag faktiskt."

Jag har tänkt på det där hela dagen nu, på hur mycket min pappa faktiskt betyder för mig och på hur otacksam jag egentligen är mot honom.

Jag är ledsen för de, pappa.

Jag har även börjat tänka väldigt mycke på döden på senaste tiden inte så från mitt håll utan från släktingar och daddies håll.

Dom blir inte precis yngre.

Vad gör jag när jag kommer stå där ensam kvar utan någon kvar?

Hur klarar folk sånt?

Och varför finns något så ont som döden, vad vill den oss?

Vad vill den mig?

Jag har varit på två begravningar i hela mitt liv.

Min första begravning var min pappas mormor, vad blir de till mig? gammelfarmor va?

Och min andra och helt klart sista var Jespers.

För er som inte vet så var Jepser min pojkvän (det var dock några år sen så inte så intensivt föråhllande men...) och han var en av mina bästa vänner, han dog i cancer när han var 11 år gammal.

Och visst min gammelfarmors begravning var jobbig, väldigt jobbig.

Dels för att jag var ganska liten, dels för att de var min allra första begravning, vilket gör de lite mer spännande och ganska läskigt och dels för att andra som man verkligen bryr sig om grät också men även för att jag gillade henne, jag hade inte mycke kontakt med henne men ja, det var ju trots allt en släkting...

Men Jespers begravning och död, var väldigt jobbig.

De tog hårt på mig.

Det är först nu jag har börjat komma över de lite grand och de var ett par år sedan nu.

I samma veva som han dog så flyttade min allra bästa vän från mig också, och vi tappde kontakten.

Jag tappade mina kompisar...bara så där pangbom.

Jag har dåligt samvete, dåligt samvete för att jag aldrig besöker Jepsers grav längre, för att annat är i vägen som att försöka klara skolan och försöka kämpa på med livet.

Och jag skulle inte må så bra ett tag efteråt om jag besöker hans grav, det vet jag från tidigare erfarenheter.

Ska pallra mig dit någon dag, jag ska.

Jag måste, jag sviker dig inte Jesper.

Nej usch, nu ska jag nog ladda upp lite bilder på pixbox, bränna ner lite bilder, och sen leta upp några roliga bilder att skratta åt för nu blev jag faktiskt lite deppig när jag började tänka på så mycket igen.

Jaja.

Puss ;*